Ni ger mig hopp.
Här sitter jag. I Vimmerby. En måndag kväll i juni. Kanske skriver jag mest för mig själv här, kanske är det någon där ute som läser. Vem vet. Hur som helst så har jag det bra. Solen har börjat gå ner, och kastar ett gyllene sken genom spetsgardinerna vid balkongdörren. Fåglarna sjunger i sommarkvällen. Syrendoften fyller luften. Jag hör bilarna susa förbi på vägen utanför - men annars är allting stilla. Och jag tänker på hur lyckligt lottad jag är, som får vara just precis här - just precis nu.
Det är en förmån att få arbeta och bo på en så vacker plats. Det är en ännu större förmån att hela sommaren få gå till en arbetsplats där hopp och mod står i centrum. Varje dag jag går till jobbet har jag förmånen att få arbeta i Astrid Lindgrens anda med mina kollegor. Att få se unga, gamla, spralliga och trötta människor vandra in till oss på Astrid Lindgrens Näs. Där kliver de in och får uppleva den nya utställningen om Astrids liv och livsverk i ”Astrid Lindgren och sagans kraft”; Möta och läsa om både det hoppfulla, det mörka, det lekfulla och det svåra i hennes liv. Jag får ta med människor på guidad tur in i hennes barndomshem och berätta om platsen hon växte upp; Som kom att bli källan och inspirationen till hennes författarskap. Visa Barndomshemmet på insidan. Låta andra få en liten smakbit av hennes barndom på Näs. Jag får berätta om platser och människor som blev miljöer och karaktärer i hennes böcker, berätta om Astrids barndom och hur de lekte och lekte och lekte, berätta om hennes föräldrars fantastiska kärlekshistoria; Ja, prata om hur kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek gör att folkvettet kommer av sig självt. Det är fantastiskt. Att arbeta på en plats med Astrid i centrum, det sätter spår i en.
Jag visste redan innan jobbet var igång att jag skulle trivas. Astrid har alltid känts som en nära vän till mig, trots att jag inte känner henne personligen. Hennes böcker och karaktärer har varit ett gott sällskap genom hela mitt liv. Hon ligger mig varmt, varmt om hjärtat. Det vet nog de flesta som känner mig väl. Att då få arbeta på en plats där jag får vara med och förmedla Astrid till fler - som liksom jag - har den där stora kärleken till hennes livsverk och person, det är verkligen magiskt. Jag får dagligen se människor beröras av hennes hoppfulla och skarpa berättelser, sagor och politiska engagemang, se hur barn blir modiga och lekfulla i våra trädgårdar, se människor komma tårögda från en guidad tur eller djupt berörda komma ut ur den nya utställningen. Får höra äldre damer berätta att de också bodde på en gård när de var små, se hur det skimrar till i deras blick. Höra barn berätta om Pippi och hur mycket de tycker om henne - och sedan får jag då visa på kartan vart det riktiga sockerdricksträdet finns i trädgården. Att få se och höra människor beröras av den starka livsglädjen, kärleken och Astrid-andan som liksom växer och knakar i allting på Näs - från rabatter, till utställningar och smörgåstårta, det är helt underbart.
Tänk. Jag får arbeta på en plats som ger ljus och hopp i en värld - som precis som när Astrid levde - fortfarande kantras av hat, krig och orättvisor. Men det ger mig hopp att möta våra besökare på Näs. Stora som små har de dragit sig till Astrid Lindgrens Näs på ett eller annat sätt. Och vet ni vad? Så länge det kommer människor och besöker Astrid Lindgrens Näs eller Astrid Lindgrens Värld, så länge människor söker sig till sagor eller till förebilder som ingjuter hopp och tro i en värld som är så kall och mörk, så länge människor tar av sin tid för att söka det där som gör att man känner livet i sig - så länge människor gör det, så ska jag aldrig sluta hoppas på en godare, medmänskligare, kärleksfullare och hoppfullare värld. Så tack alla ni som kommer till oss. Ni ger mig hopp.
/ Sofia-Kristina, Vimmerby, 5 Juni.
